Den försvunna tiden.

Det var en väldigt kall natt, vinden susade i mitt gläntöppna fönster och nästan helt stelfrusen låg jag i sängen och försökte somna om. Jag låg och tänkte på om det finns liv i universum, på något annat ställe än på Jorden. Jag har så länge undrat hur det är där ute i det svarta, hur det ska bli här på Jorden om tvåtusen år. Jag tittade på min stjärnkikare som stod vid fönstret, klockan var 04.35. Jag kunde bara inte somna om så jag steg upp och satte mig vid skrivbordet bakom stjärnkikaren. Den var inställd så att man kunde se månen, fast det var mitt i natten nu så månen hade passerat.

Sen skockade det mig att ett vitt sken började lysa på himmelen. Det speglade sig över isen på Bladsjön. Mamma och pappa låg och sov. Likaså min storebror i rummet bredvid snarkade som ett vildsvin. Ljuset blev allt starkare. Jag brukar inte bli rätt, men när ljuset närmade sig sjön, blev jag faktiskt lite skrajsen av mig. Jag vågade mig ut till båtbryggan nere vid sjön där jag satte mig på huk. Ljuset tonade bort och där döljde sig ett jättelikt skepp skulle jag vilja kalla det. Det var ett kantigt skepp och hade gröna och röda lampor som lös på undersidan. Det rörde sig emot mig, jag blev tokrädd och tappade balansen och föll bakåt. Det stannade precis framför bryggan.

Det var tre gånger så stort som vår trevåningsvilla. En stor port öppnade sig och det blev alldeles vitt, det lös upp hela trädgården. Jag reste mig upp och höll upp armen så jag inte skulle bli bländad. Jag gick fram för att titta närmare på det. Det var då jag helst skulle ha velat att mardrömmen tog slut. Men Detta var sanning, det var på riktigt. Jag sögs in i skeppet och porten stängdes. Jag slog huvudet i en kontrollpanel av kraften. Jag reste mig omgående upp och började banka och skrika på hjälp, men de andra skulle ju inte kunna höra mig nu. Vart var jag nu? Jag vände mig om. Jag såg ett stort fönster, det var helt tomt där här inne. Det satt en lapp på fönstret där det stod någonting, men jag förstod det inte. Det var några konstiga tecken av något slag. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på isen som låg helt stilla. Jag bankade på glaset. Det var stenhårt. Jag var chanslös.

Det var något som började pipa bakom mig och jag vände mig om, det var en skärm med någon slags mätare på. Jag vände mig om och tittade ut i fönstret igen, och jag såg inte sjön längre. Jag såg inte isen längre. Jag kastade mig mot porten och började banka allt vad jag kunde. Men jag visste ju att jag inte skulle kunna hoppa om porten hade öppnats i alla fall så jag slutade banka och la huvudet mot porten. Apparaten pep till igen och jag gick dit och tittade. Det kom upp en grön text på skärmen där det stod Luna 636. Det verkade vara skeppets namn eller något liknande, tänkte jag. Jag gick och ställde mig vid fönstret och såg vårt hus försvinna och bara några sekunder efter det så såg jag hela vår planet. Den var så vacker när jag såg den försvinna i det svarta mörkret. Jag fällde en tår och tänkte på vad min familj skulle säga när de insåg att inte jag fanns mer. Jag undrade vart jag var på väg.
/J.D