Det var en väldigt kall natt, vinden susade i mitt gläntöppna fönster och nästan helt stelfrusen låg jag i sängen och försökte somna om. Jag låg och tänkte på om det finns liv i universum, på något annat ställe än på Jorden. Jag har så länge undrat hur det är där ute i det svarta, hur det ska bli här på Jorden om tvåtusen år. Jag tittade på min stjärnkikare som stod vid fönstret, klockan var 04.35. Jag kunde bara inte somna om så jag steg upp och satte mig vid skrivbordet bakom stjärnkikaren. Den var inställd så att man kunde se månen, fast det var mitt i natten nu så månen hade passerat.
Sen skockade det mig att ett vitt sken började lysa på himmelen. Det speglade sig över isen på Bladsjön. Mamma och pappa låg och sov. Likaså min storebror i rummet bredvid snarkade som ett vildsvin. Ljuset blev allt starkare. Jag brukar inte bli rätt, men när ljuset närmade sig sjön, blev jag faktiskt lite skrajsen av mig. Jag vågade mig ut till båtbryggan nere vid sjön där jag satte mig på huk. Ljuset tonade bort och där döljde sig ett jättelikt skepp skulle jag vilja kalla det. Det var ett kantigt skepp och hade gröna och röda lampor som lös på undersidan. Det rörde sig emot mig, jag blev tokrädd och tappade balansen och föll bakåt. Det stannade precis framför bryggan.
Det var tre gånger så stort som vår trevåningsvilla. En stor port öppnade sig och det blev alldeles vitt, det lös upp hela trädgården. Jag reste mig upp och höll upp armen så jag inte skulle bli bländad. Jag gick fram för att titta närmare på det. Det var då jag helst skulle ha velat att mardrömmen tog slut. Men Detta var sanning, det var på riktigt. Jag sögs in i skeppet och porten stängdes. Jag slog huvudet i en kontrollpanel av kraften. Jag reste mig omgående upp och började banka och skrika på hjälp, men de andra skulle ju inte kunna höra mig nu. Vart var jag nu? Jag vände mig om. Jag såg ett stort fönster, det var helt tomt där här inne. Det satt en lapp på fönstret där det stod någonting, men jag förstod det inte. Det var några konstiga tecken av något slag. Jag gick fram till fönstret och tittade ut på isen som låg helt stilla. Jag bankade på glaset. Det var stenhårt. Jag var chanslös.
Det var något som började pipa bakom mig och jag vände mig om, det var en skärm med någon slags mätare på. Jag vände mig om och tittade ut i fönstret igen, och jag såg inte sjön längre. Jag såg inte isen längre. Jag kastade mig mot porten och började banka allt vad jag kunde. Men jag visste ju att jag inte skulle kunna hoppa om porten hade öppnats i alla fall så jag slutade banka och la huvudet mot porten. Apparaten pep till igen och jag gick dit och tittade. Det kom upp en grön text på skärmen där det stod Luna 636. Det verkade vara skeppets namn eller något liknande, tänkte jag. Jag gick och ställde mig vid fönstret och såg vårt hus försvinna och bara några sekunder efter det så såg jag hela vår planet. Den var så vacker när jag såg den försvinna i det svarta mörkret. Jag fällde en tår och tänkte på vad min familj skulle säga när de insåg att inte jag fanns mer. Jag undrade vart jag var på väg.
/J.D
fredag 3 oktober 2008
söndag 28 september 2008
Fiskaren
Mitt namn är John Aspblad 22 år, son till Albert och Lisa Aspblad, och är nyligen gift med Emelie Filros, Vi bor på utkanten av Uddevalla. Jag jobbar som fiskare men foto är min hobby.
Jag och Emelie är inte rika men inte Fattiga heller, Jag älskar att leka med tanken att havet skulle kunna vara oändligt, men tyvärr har ju vetenskapen förstört den fantasin rätt rejält men jag försöker fortfarande så gott jag kan.
12 juli 1999
Idag fick jag reda på att mina fiskepartners hade hittat ett toppen ställe att fiska på, vi skulle vara ute i en vecka, så jag meddelade Emelie om vad jag hade fått reda på, packade och kysste min hustru adjö.
När vi kastade loss från hamnen för att ge oss ut, så, kände jag en ytterst oro i magen, men tänkte dock inte så mycket på det, jag gick in och satte mig i en av de små hyttor vår fiskebåt hade, jag satte mig ner om hopp om att det skulle lugna ner sig, men efter 5 minuter så struntade jag i och försökte tänka på annat, jag gick ut igen.
När jag kom ut sade Robert som var en av mina 3 fiskepolare eller partners som man också skulle vilja säga, att vi kommer att ha så mycket fisk när vi kommer tillbaks att hamnen kommer knappt hinna sälja allt innan det ruttnar och skrattade, jag vägrade tro på honom men jag skrattade med för att inte visa något täcken på misstro.
13 juli 1999
Jag blev väckt idag av Peter som snarkande, Jag försökte somna om med tanken att det var mitt i natten, men jag kände att det inte gick så jag tog min kamera och gick ut för att prova att fota i mörker, dock var det ju inte så mörkt trots allt, det är ju mitten av Juli.
Jag fotade lite allt möjligt på fiskebåten som jag tyckte kunde ge en trevlig bild av fiske livet. Men när jag kollade ut över havet så märkte jag att dem var omringade av mörka moln, Jag skynda in för att förvarna mina kompisar om en bökig natt, men då jag kom innan för dörren så skumpa hela båten till så att jag slog i huvudet, och blev sittande på golvet kliande i sitt huvud, men en kort stund så reste jag mig upp och väckte mina vänner, vi skyndade ut på däck klädda för storm och säkrade allt och var redo för storm.
Jag hörde Morgan ropa ”detta ser ut att bli en riktig bjässe till storm” vilket han hade rätt om, vågorna var 7 meter höga, vi höll i oss så gott vi kunde, men till slut så klarade ingen av att hålla sig kvar på båten och slungades i vattnet. Sen dess sågs jag dem aldrig den kvällen.
- juli 1999 (dag 1)
Jag vaknade upp på en vit strand, jag tog mig upp på mina trötta ben och kollade efter mina vänner, från ena sidan till den andra sidan om hopp att kunna få syn på någon av mina fiske polare.
Tyvärr hittade jag ingen av dem.
Jag Samlade ihop det jag kunde hitta utav det som havet hade sköljt upp på stranden som tillhörde en mycket tropisk ö, det var tropiska växter och palmer. Det såg väldigt identiskt med dem där bilderna ur katalogerna flygbolagen skickade hem till en, som dem där Hawaii bilderna till exempel, som var så populära förra året.
Jag plockade åt det jag hittade, Proviant,ficklampor,batterier, Gamla delar från båten som skulle funka som byggmaterial,olika verktyg som man normalt har i en verktygs låda(hammare,spikar,skruvmejsel etc etc),brandyxa(vilket man inte har i en verktygslåda), och lite olika tyger som skulle kunna användas för till exempel hängmatta eller nått annat.
Av någon konstig anledning så hittade jag min kamera, som fortfarande var funktionell, behövdes bara renas lite efter allt saltvatten.
Efter att jag hade samlat ihop det som jag bedömde var användbart så började på min lilla boning, jag byggde det enkla bygget så långt upp på stranden som möjligt för att slippa tidsvattnet. Jag Högg ner några palmer som jag byggde grunden av mitt bygge på, sen så tog jag de delar som var kvar av båten som väggar och lite av tak, sen resten så täckte jag över med ett tjockt lager av blad, för att inte riskera att regn skulle ta sig in.
När jag var klar med mitt bygge så drog jag in all mat och alla verktyg jag hade hittat, hängde upp min hängmatta, vilket jag var väldigt stolt över.
När solen var på väg ner så var det inte så mycket mer att göra än att sova eller ligga där och vänta på nästa morgon.
- Juli 1999 (dag 2)
Jag vaknade av tidigt nästa morgon av solen som gick upp, jag klev upp tidigt och bestämde mig för att göra en upptäcktsfärd, men för att jag inte skulle gå vilse så bestämde jag mig för att samla ihop en massa snäckor och musslor för att kunna göra ett spår som ledde mig tillbaka, så jag började genast samla, och det var rätt lätt att samla ihop ett gäng, när jag tyckte att jag hade tillräckligt så gav jag mig ut på upptäcktsfärd. Jag gick till en början längs stranden och kollade runt lite om hopp om att hitta något tecken på det civila, men så långt ögat nådde längst kusten såg jag inget.
Jag gick in i skogen, för att kolla ifall det fanns något an märkbart i skogen, när jag kom ungefär 12-15 meter in så kände jag verkligen att jag skulle haft något i stil med en machete för det var inte lätt att ta sig in i den täta skogen.
Jag kom till slut till en sjö med ett vattenfall vilket man inte ser varje dag, det var nog ett av de vackraste jag sett, men sen så kom jag att tänka på min kära Emelie som satt där hemma och inte visste något.
Jag gick en lite bit längre in åt något håll jag bara peka ut för mig själv, jag kom inte speciellt långt för mitt i det hela kom en stor stenvägg, och jag har dåliga erfarenheter av klättring så jag vände och gick hela vägen tillbaks, jag byggde något som såg ut att vara ett misslyckat försök på en hink, Jag prova hinken i havet först för att försäkra mig att den funka, Den läckte lite här och där, men det lappade jag ihop med allt möjligt, påminner lite om att laga skrovet på en båt. När hinken visade sig vara vattentät så gick jag och hämtade vatten, tog med mig yxan för att göra en mer tydlig väg in till vattenkällan så att man kunde ta sig in lättare. När jag var på väg tillbaka såg jag att det började mörkna, så det var inte så mycket jag kunde göra, än att sitta och njuta av stjärnorna till jag somna i min lilla boning.
Dag 3
Jag vaknade av ett högt tjut, när jag reste mig upp så visade det sig vara ett stor fartyg som åkte förbi, jag skyndade mig ut och började vråla "hjälp jag är strandsatt, Kom då! hjälp!".
Men dem tyckte inte märka av så jag vände mig hastigt om efter något som jag skulle kunna använda för att få deras uppmärksamhet men jag såg inget av form av pistol eller starkt ljus eller nått, så jag gav up.
Jag satte mig helt besegrad i den vita sanden, det kände som hela världen har bara lämnat mig där för att slippa mig. Jag kände att jag inte orkade mer, jag kände att jag skulle ge upp men då fick jag idé, Jag tar en rejäl satsning med att bygga en flotte. Jag började hugga ner så många palmer jag kunde, med tanke att det skulle gå åt och att jag alltid kan göra något extra lyxigt utifrån det övriga om det blir mycket över. Jag hann få omkull cirka 15-23 träd innan det visade sig mot solnedgång.
Dag 4
Jag satte mig genast igång med att leta efter något att binda ihop stockarna med, lianer och allt möjligt, jag till och med hade lite spikar kvar från den lilla hyddan. Jag fick flotten att likna någorlunda av en skål, vilket var väll bra, så jag började täta med blad, massor av blad. Jag tyckte ner dem och blanda med både sand och la på nytt lager med blad över, och på så sätt så fick jag det att inte läcka igenom, frågan var bara då om den skulle bli för tung, så jag drog ut den i vattnet för att prova om min metod funkade.
Den flöt! men den skulle också kunna hålla för en passagerare och en massa proviant och lite annat så jag drog in den lite halvt upp på stranden och ställde mig på den och med hjälp av en stor stock som jag tog ur resterna av det jag hade högt ner så stötte jag mig ut från stranden, den var lite instabil men den klarade det.
Jag hoppade stolt ner i vattnet och drog in den i land igen för att fixa balansen, genom att bygga på två stockar som visade då vilket som var fram eller back men det var inte det utan dem skulle hålla mig uppe på flotten utan att riskera att välta.
Så jag skyndade mig ut för att prova det för det höll på att mörkna redan.
Jag ställde mig på "båten" och sen tryckte ifrån med stocken, slängde stocken upp på stranden igen och det såg ut att ha hjälpt, jag kunde lite halvt gå runt på flotten utan problem, jag han dock inte prova det helt och hållet så jag återvände upp på stranden med båten och la mig glatt i min hängmatta, det var en del som behövdes göras innan jag kunde ge mig ut med flotten.
dag 5
Jag klev upp, jag käkade lite av maten jag hade och gick ut, jag kollade på flotten, såg ut att kunna behöva en mast eller något som skulle driva den framåt, jag tog en näve sand, och klev up och gick ungefär där jag tyckte var mitten la allt i en hög, gick ut i havet, formade händerna som en skål, och gick hastigt upp på flottan och hällde det lilla vatten jag hade kvar i händerna så att inte sanden skulle blåsa bort innan jag hade hämtat värktyg för att göra hål med.
Jag hämtade mina verktyg, tog fram hammare och en hyfsat stor och hyfsat vass skruvmejsel och började hacka, som tur var det mellan två stockar så jag hade det lätt att hacka igenom bladen till en början sen så kunde jag jobba mig in på stockarna.
Det tog en väldans tid men sen när jag var färdig så letade jag rätt på en hyfsat rak stock, vilket jag inte hittade i restenar utan som jag fick hugga ner på nytt.
Jag Släpade flitigt ner stocken till flotten, kollade så att den passa med hjälp av ögonmått, såg hyfsat okej så jag knöt en tjock lian runt stocken och drog upp stocken upp på flotten, jag trädde ner stocken i hålen vilket var lite för stort så stocken ramlade nästan ur flotten men bara nästan, den satt fortfarande i hålet, så jag kunde lugnt hämta det jag behövde för att fästa stocken, jag hamrade ner små träbitar som jag hade hittat bland högen med rester, sedan så gjorde jag detsamma med tätningen, Jag kollade så att masten satt stadigt fast i min lilla flotte och så kollade jag hur långt tyg jag hade till segel, jag rev ner min hängmatta och kolla så att det skulle räcka, masten var dock inte så hög så jag behövde inte heller så jätte mycket, jag klättrade upp på masten med det tyg som såg starkt och hyfsat stormtåligt, inte för att jag skulle kunna ta en storm men ja...
Kvällen närmade sig när jag blev klar med seglet, så jag han inte prova den utan jag gick och la mig direkt, för jag tänkte att imorgon är det dags att försöka sig på havet ännu en gång.
Dag 6
Jag vaknade, jag klev upp och tog mig något att äta, jag hämtade vatten, jag samlade allt vatten i en dunk jag hittade på vägen tillbaka. Jag gick tillbaka och sköljde ur dunken med enkelt söt-vatten och fyllde på den nästan helt fullt med tanke på att jag hade en "hink" stående vid hyddan.
När jag kom tillbaka så började jag packa ihop alla mina saker och gjorde i ordning mig för avfärd.
När jag var klar så sköt jag ut min flotte ut mot vattnet, och gjorde som jag gjorde på alla dem andra testen, tog stocken och sköt ut och hoppades på att det skulle funka, Det var inga problem, den flöt.
Jag var på väg hemåt, Jag skulle få träffa min kära Emelie igen!
Jag tog en bild med min kamera på den ö jag hade spenderat 6 dagar av mitt liv på.
skriven missnöjt av Mattias T.
Jag och Emelie är inte rika men inte Fattiga heller, Jag älskar att leka med tanken att havet skulle kunna vara oändligt, men tyvärr har ju vetenskapen förstört den fantasin rätt rejält men jag försöker fortfarande så gott jag kan.
12 juli 1999
Idag fick jag reda på att mina fiskepartners hade hittat ett toppen ställe att fiska på, vi skulle vara ute i en vecka, så jag meddelade Emelie om vad jag hade fått reda på, packade och kysste min hustru adjö.
När vi kastade loss från hamnen för att ge oss ut, så, kände jag en ytterst oro i magen, men tänkte dock inte så mycket på det, jag gick in och satte mig i en av de små hyttor vår fiskebåt hade, jag satte mig ner om hopp om att det skulle lugna ner sig, men efter 5 minuter så struntade jag i och försökte tänka på annat, jag gick ut igen.
När jag kom ut sade Robert som var en av mina 3 fiskepolare eller partners som man också skulle vilja säga, att vi kommer att ha så mycket fisk när vi kommer tillbaks att hamnen kommer knappt hinna sälja allt innan det ruttnar och skrattade, jag vägrade tro på honom men jag skrattade med för att inte visa något täcken på misstro.
13 juli 1999
Jag blev väckt idag av Peter som snarkande, Jag försökte somna om med tanken att det var mitt i natten, men jag kände att det inte gick så jag tog min kamera och gick ut för att prova att fota i mörker, dock var det ju inte så mörkt trots allt, det är ju mitten av Juli.
Jag fotade lite allt möjligt på fiskebåten som jag tyckte kunde ge en trevlig bild av fiske livet. Men när jag kollade ut över havet så märkte jag att dem var omringade av mörka moln, Jag skynda in för att förvarna mina kompisar om en bökig natt, men då jag kom innan för dörren så skumpa hela båten till så att jag slog i huvudet, och blev sittande på golvet kliande i sitt huvud, men en kort stund så reste jag mig upp och väckte mina vänner, vi skyndade ut på däck klädda för storm och säkrade allt och var redo för storm.
Jag hörde Morgan ropa ”detta ser ut att bli en riktig bjässe till storm” vilket han hade rätt om, vågorna var 7 meter höga, vi höll i oss så gott vi kunde, men till slut så klarade ingen av att hålla sig kvar på båten och slungades i vattnet. Sen dess sågs jag dem aldrig den kvällen.
- juli 1999 (dag 1)
Jag vaknade upp på en vit strand, jag tog mig upp på mina trötta ben och kollade efter mina vänner, från ena sidan till den andra sidan om hopp att kunna få syn på någon av mina fiske polare.
Tyvärr hittade jag ingen av dem.
Jag Samlade ihop det jag kunde hitta utav det som havet hade sköljt upp på stranden som tillhörde en mycket tropisk ö, det var tropiska växter och palmer. Det såg väldigt identiskt med dem där bilderna ur katalogerna flygbolagen skickade hem till en, som dem där Hawaii bilderna till exempel, som var så populära förra året.
Jag plockade åt det jag hittade, Proviant,ficklampor,batterier, Gamla delar från båten som skulle funka som byggmaterial,olika verktyg som man normalt har i en verktygs låda(hammare,spikar,skruvmejsel etc etc),brandyxa(vilket man inte har i en verktygslåda), och lite olika tyger som skulle kunna användas för till exempel hängmatta eller nått annat.
Av någon konstig anledning så hittade jag min kamera, som fortfarande var funktionell, behövdes bara renas lite efter allt saltvatten.
Efter att jag hade samlat ihop det som jag bedömde var användbart så började på min lilla boning, jag byggde det enkla bygget så långt upp på stranden som möjligt för att slippa tidsvattnet. Jag Högg ner några palmer som jag byggde grunden av mitt bygge på, sen så tog jag de delar som var kvar av båten som väggar och lite av tak, sen resten så täckte jag över med ett tjockt lager av blad, för att inte riskera att regn skulle ta sig in.
När jag var klar med mitt bygge så drog jag in all mat och alla verktyg jag hade hittat, hängde upp min hängmatta, vilket jag var väldigt stolt över.
När solen var på väg ner så var det inte så mycket mer att göra än att sova eller ligga där och vänta på nästa morgon.
- Juli 1999 (dag 2)
Jag vaknade av tidigt nästa morgon av solen som gick upp, jag klev upp tidigt och bestämde mig för att göra en upptäcktsfärd, men för att jag inte skulle gå vilse så bestämde jag mig för att samla ihop en massa snäckor och musslor för att kunna göra ett spår som ledde mig tillbaka, så jag började genast samla, och det var rätt lätt att samla ihop ett gäng, när jag tyckte att jag hade tillräckligt så gav jag mig ut på upptäcktsfärd. Jag gick till en början längs stranden och kollade runt lite om hopp om att hitta något tecken på det civila, men så långt ögat nådde längst kusten såg jag inget.
Jag gick in i skogen, för att kolla ifall det fanns något an märkbart i skogen, när jag kom ungefär 12-15 meter in så kände jag verkligen att jag skulle haft något i stil med en machete för det var inte lätt att ta sig in i den täta skogen.
Jag kom till slut till en sjö med ett vattenfall vilket man inte ser varje dag, det var nog ett av de vackraste jag sett, men sen så kom jag att tänka på min kära Emelie som satt där hemma och inte visste något.
Jag gick en lite bit längre in åt något håll jag bara peka ut för mig själv, jag kom inte speciellt långt för mitt i det hela kom en stor stenvägg, och jag har dåliga erfarenheter av klättring så jag vände och gick hela vägen tillbaks, jag byggde något som såg ut att vara ett misslyckat försök på en hink, Jag prova hinken i havet först för att försäkra mig att den funka, Den läckte lite här och där, men det lappade jag ihop med allt möjligt, påminner lite om att laga skrovet på en båt. När hinken visade sig vara vattentät så gick jag och hämtade vatten, tog med mig yxan för att göra en mer tydlig väg in till vattenkällan så att man kunde ta sig in lättare. När jag var på väg tillbaka såg jag att det började mörkna, så det var inte så mycket jag kunde göra, än att sitta och njuta av stjärnorna till jag somna i min lilla boning.
Dag 3
Jag vaknade av ett högt tjut, när jag reste mig upp så visade det sig vara ett stor fartyg som åkte förbi, jag skyndade mig ut och började vråla "hjälp jag är strandsatt, Kom då! hjälp!".
Men dem tyckte inte märka av så jag vände mig hastigt om efter något som jag skulle kunna använda för att få deras uppmärksamhet men jag såg inget av form av pistol eller starkt ljus eller nått, så jag gav up.
Jag satte mig helt besegrad i den vita sanden, det kände som hela världen har bara lämnat mig där för att slippa mig. Jag kände att jag inte orkade mer, jag kände att jag skulle ge upp men då fick jag idé, Jag tar en rejäl satsning med att bygga en flotte. Jag började hugga ner så många palmer jag kunde, med tanke att det skulle gå åt och att jag alltid kan göra något extra lyxigt utifrån det övriga om det blir mycket över. Jag hann få omkull cirka 15-23 träd innan det visade sig mot solnedgång.
Dag 4
Jag satte mig genast igång med att leta efter något att binda ihop stockarna med, lianer och allt möjligt, jag till och med hade lite spikar kvar från den lilla hyddan. Jag fick flotten att likna någorlunda av en skål, vilket var väll bra, så jag började täta med blad, massor av blad. Jag tyckte ner dem och blanda med både sand och la på nytt lager med blad över, och på så sätt så fick jag det att inte läcka igenom, frågan var bara då om den skulle bli för tung, så jag drog ut den i vattnet för att prova om min metod funkade.
Den flöt! men den skulle också kunna hålla för en passagerare och en massa proviant och lite annat så jag drog in den lite halvt upp på stranden och ställde mig på den och med hjälp av en stor stock som jag tog ur resterna av det jag hade högt ner så stötte jag mig ut från stranden, den var lite instabil men den klarade det.
Jag hoppade stolt ner i vattnet och drog in den i land igen för att fixa balansen, genom att bygga på två stockar som visade då vilket som var fram eller back men det var inte det utan dem skulle hålla mig uppe på flotten utan att riskera att välta.
Så jag skyndade mig ut för att prova det för det höll på att mörkna redan.
Jag ställde mig på "båten" och sen tryckte ifrån med stocken, slängde stocken upp på stranden igen och det såg ut att ha hjälpt, jag kunde lite halvt gå runt på flotten utan problem, jag han dock inte prova det helt och hållet så jag återvände upp på stranden med båten och la mig glatt i min hängmatta, det var en del som behövdes göras innan jag kunde ge mig ut med flotten.
dag 5
Jag klev upp, jag käkade lite av maten jag hade och gick ut, jag kollade på flotten, såg ut att kunna behöva en mast eller något som skulle driva den framåt, jag tog en näve sand, och klev up och gick ungefär där jag tyckte var mitten la allt i en hög, gick ut i havet, formade händerna som en skål, och gick hastigt upp på flottan och hällde det lilla vatten jag hade kvar i händerna så att inte sanden skulle blåsa bort innan jag hade hämtat värktyg för att göra hål med.
Jag hämtade mina verktyg, tog fram hammare och en hyfsat stor och hyfsat vass skruvmejsel och började hacka, som tur var det mellan två stockar så jag hade det lätt att hacka igenom bladen till en början sen så kunde jag jobba mig in på stockarna.
Det tog en väldans tid men sen när jag var färdig så letade jag rätt på en hyfsat rak stock, vilket jag inte hittade i restenar utan som jag fick hugga ner på nytt.
Jag Släpade flitigt ner stocken till flotten, kollade så att den passa med hjälp av ögonmått, såg hyfsat okej så jag knöt en tjock lian runt stocken och drog upp stocken upp på flotten, jag trädde ner stocken i hålen vilket var lite för stort så stocken ramlade nästan ur flotten men bara nästan, den satt fortfarande i hålet, så jag kunde lugnt hämta det jag behövde för att fästa stocken, jag hamrade ner små träbitar som jag hade hittat bland högen med rester, sedan så gjorde jag detsamma med tätningen, Jag kollade så att masten satt stadigt fast i min lilla flotte och så kollade jag hur långt tyg jag hade till segel, jag rev ner min hängmatta och kolla så att det skulle räcka, masten var dock inte så hög så jag behövde inte heller så jätte mycket, jag klättrade upp på masten med det tyg som såg starkt och hyfsat stormtåligt, inte för att jag skulle kunna ta en storm men ja...
Kvällen närmade sig när jag blev klar med seglet, så jag han inte prova den utan jag gick och la mig direkt, för jag tänkte att imorgon är det dags att försöka sig på havet ännu en gång.
Dag 6
Jag vaknade, jag klev upp och tog mig något att äta, jag hämtade vatten, jag samlade allt vatten i en dunk jag hittade på vägen tillbaka. Jag gick tillbaka och sköljde ur dunken med enkelt söt-vatten och fyllde på den nästan helt fullt med tanke på att jag hade en "hink" stående vid hyddan.
När jag kom tillbaka så började jag packa ihop alla mina saker och gjorde i ordning mig för avfärd.
När jag var klar så sköt jag ut min flotte ut mot vattnet, och gjorde som jag gjorde på alla dem andra testen, tog stocken och sköt ut och hoppades på att det skulle funka, Det var inga problem, den flöt.
Jag var på väg hemåt, Jag skulle få träffa min kära Emelie igen!
Jag tog en bild med min kamera på den ö jag hade spenderat 6 dagar av mitt liv på.
skriven missnöjt av Mattias T.
fredag 26 september 2008
Överlevande
Överlevande
Dag1.
Nu sitter jag på planet på väg till USA för att utföra mina studier som är ganska efterlängtat! Som ni nu ser har jag bestämt mig för att skriva om min resa! För jag lär nog inte ha mycket att göra eftersom jag åker själv. Aja strunt samma, resan tar ungefär 9 timmar och jag börjar bli ganska uttråkad nu, suttit här i min stol i snart 5 timmar och det är ganska tur att jag har min bärbara dator att skriva på. Ruttnar snart bort känns det som. Oj… jäklar vad det small! Det här känns inte bra, kaptenen ropar ut något i högtalarna, jag skriver ner det.
- Det här är kaptenen som talar vi har fått ett ganska allvarligt problem med den vänstra vingen då något flugit in i motorn. Vi börjar förbereda en nödlandning så fäll upp brickorna, spänn fast er, fäll upp stolen och sätt era huvuden mellan knäna.
Helvete! Jag skriver sen.
Dag4.
Hej, som ni kanske förstår så gick det inte något vidare. Det är min tredje dag på denna ö som jag har lyckats lista ut att det är. Men först ska jag berätta lite vad som hände. Efter att kaptenen hade slutat prata så kände vi att planet började luta kraftigt åt vänster och man såg ner mot havet som bara närmade sig fortare och fortare. Efter ett litet tag så slets vingen kraftigt av och planet började snurra. Alla skrek och den lilla flickan som satt bredvid mig satt bara med stora ögon och stirrade på mig, jag kommer aldrig glömma henne. Sen small det bara. Jag svimmade nog av när det small och när jag vaknade till var allting tyst. Jag märkte att jag hade vatten ända upp till bröstkorgen och allt låg bara omkring i det som fanns kvar av planet. Som tur var så hade det slagit ner precis vid en strand så halva planet var under vatten och det var tack vare det jag klarade mig! Men sen till det värsta, ingen mer än jag klarade sig i krashen.
Jag har suttit ensam i två dagar och igår så upptäckte jag när jag kollade igenom planet efter mat så hörde jag att någonting gnällde. Jag hittade en ensam liten hund som satt fast i sin bur. Så nu har jag lite sällskap. Jag har suttit och tänkt på ett namn på honom och det fick bli Tisdag eftersom det var den dagen jag hittade han. Idag är det Onsdag och det är något som inte stämmer på den här ön. Någonting som skrämmer mig, men det kan också vara för att det har varit några ganska dramatiska dagar.
Dag8.
Hej! Nu måste jag bara skriva lite eftersom det har varit ganska drastiskt de senaste dagarna. Nu börjar jag bli ganska orolig och jag och Tisdag har börjat att bygga ett rum där ingen kan ta sig in i planet. För två dagar sen så kunde jag inte sova eftersom jag hörde massor av ljud. Det lät som att det dunkade massor från planet men det var så mörkt att jag inte såg något. Det lät som att folk viskade men jag kunde inte tyda någonting.
På morgonen upptäckte vi massor med konstiga spår som nästan såg ut som att något hade släpats i sanden. Det hade det också, alla döda människor från planet var borta! På förmiddagen när jag hade ätit lite chokladpudding från planet så börjar jag kunna släppa allt och jag bestämde mig att jag skulle gå runt ön och kolla lite. När vi kom in i den stora skogen som täckte den största delen av ön så hör jag ett skratt. Jag kollar mig omkring och får till slut syn på flickan som satt bredvid mig i planet. Jag blir så förvånad att jag blundar och sedan kollar igen. Då är hon borta men tisdag börjar skälla åt någonting bakom oss och jag ser flickan springa iväg genom alla buskar. Vi springer efter och ropar men hon är borta. Jag förstår inte vad det här är.
Dag11.
Maten börjar ta slut nu det fanns inte mycket som gick att äta efter krashen, och ön är inte stor. Det finns inga människor på ön och inga djur heller. Bara jag och Tisdag. Vi har kollat hela ön och jag är säker på att det inte finns något här. Jag börjar bli lite frustrerad över allt som händer. Jag tror att jag har börjat sett i syne. Varje dag ser jag den lilla flickan men hon försvinner alltid lika fort. Jag har samlat en väldigt stor vedhög som jag snart ska försöka få eld på och skicka rök signaler. Det finns heller inte någon täckning till telefoner heller. Jag hittade en igår och har gått runt ön för att se om det hjälpte men nej, det gjorde det inte. Nu ska jag gå och tända högen så jag hör av mig om några dagar.
Dag15.
Batteriet tar slut på denna fyrkantiga macka. Jag börjar tro att månen ska slå mig på nätterna. Jag fick äta upp tisdag eftersom all mat är slut! Imorgon ska jag börja äta sand. Tror att mamma kommer över sen med en säng. Brasan brann väldigt bra. Ända till kvart över halv i 3 kanske men inte mer än onödigt. Hjälp ska vara på väg enligt min nya vän chokladpuddingen.
Tror jag ska sova lite nu. Allt känns ganska konstigt. Ha det kanske inte bara fint på fredag tack
Dag,g20.
Heee,j , heejjmh mår tackakra väldighet brata mycet finnnt. Hjäälpr milig. Jag bheöevr maateen. Ses inatt liklla finasteen chokladdennns puddingarsem………………………………………………………………………………nmmmmmmmmmmmmmmm………..
Emil Löwek MPB6
Dag1.
Nu sitter jag på planet på väg till USA för att utföra mina studier som är ganska efterlängtat! Som ni nu ser har jag bestämt mig för att skriva om min resa! För jag lär nog inte ha mycket att göra eftersom jag åker själv. Aja strunt samma, resan tar ungefär 9 timmar och jag börjar bli ganska uttråkad nu, suttit här i min stol i snart 5 timmar och det är ganska tur att jag har min bärbara dator att skriva på. Ruttnar snart bort känns det som. Oj… jäklar vad det small! Det här känns inte bra, kaptenen ropar ut något i högtalarna, jag skriver ner det.
- Det här är kaptenen som talar vi har fått ett ganska allvarligt problem med den vänstra vingen då något flugit in i motorn. Vi börjar förbereda en nödlandning så fäll upp brickorna, spänn fast er, fäll upp stolen och sätt era huvuden mellan knäna.
Helvete! Jag skriver sen.
Dag4.
Hej, som ni kanske förstår så gick det inte något vidare. Det är min tredje dag på denna ö som jag har lyckats lista ut att det är. Men först ska jag berätta lite vad som hände. Efter att kaptenen hade slutat prata så kände vi att planet började luta kraftigt åt vänster och man såg ner mot havet som bara närmade sig fortare och fortare. Efter ett litet tag så slets vingen kraftigt av och planet började snurra. Alla skrek och den lilla flickan som satt bredvid mig satt bara med stora ögon och stirrade på mig, jag kommer aldrig glömma henne. Sen small det bara. Jag svimmade nog av när det small och när jag vaknade till var allting tyst. Jag märkte att jag hade vatten ända upp till bröstkorgen och allt låg bara omkring i det som fanns kvar av planet. Som tur var så hade det slagit ner precis vid en strand så halva planet var under vatten och det var tack vare det jag klarade mig! Men sen till det värsta, ingen mer än jag klarade sig i krashen.
Jag har suttit ensam i två dagar och igår så upptäckte jag när jag kollade igenom planet efter mat så hörde jag att någonting gnällde. Jag hittade en ensam liten hund som satt fast i sin bur. Så nu har jag lite sällskap. Jag har suttit och tänkt på ett namn på honom och det fick bli Tisdag eftersom det var den dagen jag hittade han. Idag är det Onsdag och det är något som inte stämmer på den här ön. Någonting som skrämmer mig, men det kan också vara för att det har varit några ganska dramatiska dagar.
Dag8.
Hej! Nu måste jag bara skriva lite eftersom det har varit ganska drastiskt de senaste dagarna. Nu börjar jag bli ganska orolig och jag och Tisdag har börjat att bygga ett rum där ingen kan ta sig in i planet. För två dagar sen så kunde jag inte sova eftersom jag hörde massor av ljud. Det lät som att det dunkade massor från planet men det var så mörkt att jag inte såg något. Det lät som att folk viskade men jag kunde inte tyda någonting.
På morgonen upptäckte vi massor med konstiga spår som nästan såg ut som att något hade släpats i sanden. Det hade det också, alla döda människor från planet var borta! På förmiddagen när jag hade ätit lite chokladpudding från planet så börjar jag kunna släppa allt och jag bestämde mig att jag skulle gå runt ön och kolla lite. När vi kom in i den stora skogen som täckte den största delen av ön så hör jag ett skratt. Jag kollar mig omkring och får till slut syn på flickan som satt bredvid mig i planet. Jag blir så förvånad att jag blundar och sedan kollar igen. Då är hon borta men tisdag börjar skälla åt någonting bakom oss och jag ser flickan springa iväg genom alla buskar. Vi springer efter och ropar men hon är borta. Jag förstår inte vad det här är.
Dag11.
Maten börjar ta slut nu det fanns inte mycket som gick att äta efter krashen, och ön är inte stor. Det finns inga människor på ön och inga djur heller. Bara jag och Tisdag. Vi har kollat hela ön och jag är säker på att det inte finns något här. Jag börjar bli lite frustrerad över allt som händer. Jag tror att jag har börjat sett i syne. Varje dag ser jag den lilla flickan men hon försvinner alltid lika fort. Jag har samlat en väldigt stor vedhög som jag snart ska försöka få eld på och skicka rök signaler. Det finns heller inte någon täckning till telefoner heller. Jag hittade en igår och har gått runt ön för att se om det hjälpte men nej, det gjorde det inte. Nu ska jag gå och tända högen så jag hör av mig om några dagar.
Dag15.
Batteriet tar slut på denna fyrkantiga macka. Jag börjar tro att månen ska slå mig på nätterna. Jag fick äta upp tisdag eftersom all mat är slut! Imorgon ska jag börja äta sand. Tror att mamma kommer över sen med en säng. Brasan brann väldigt bra. Ända till kvart över halv i 3 kanske men inte mer än onödigt. Hjälp ska vara på väg enligt min nya vän chokladpuddingen.
Tror jag ska sova lite nu. Allt känns ganska konstigt. Ha det kanske inte bara fint på fredag tack
Dag,g20.
Heee,j , heejjmh mår tackakra väldighet brata mycet finnnt. Hjäälpr milig. Jag bheöevr maateen. Ses inatt liklla finasteen chokladdennns puddingarsem………………………………………………………………………………nmmmmmmmmmmmmmmm………..
Emil Löwek MPB6
Skogsfolket
Det var på kvällen som jag hade bråkat med min mamma. Jag var så arg att jag var tvungen att går ut och gå för att bli av med min ilska. Det var en ganska varm höstkväll då det fortfarande var ljust ute men solen var på väg ner bakom träden.
Jag tog på mig mina joggingskor och smällde igen dörren efter mig. Vinden stod stilla i trädtopparna och det enda jag hörde var ljudet av mina skor som i jämn takt trycktes mot marken när jag tog steg för steg, bort från all ilska och bort från mamma. När jag gått en bit slutade grusvägen och den hårda asfalten ersatte den mjukare grusvägen.
Utan att tänka mig för går jag tills jag möts av en stig som leder in i skogen. Luften var lättare och underlaget var betydligt mjukare än asfalten.
Jag gick och hade tankarna långt borta. Tänkte på allt som hade hänt i livet och varför jag och min mamma egentligen bråkade.
Tillslut hade stigen tagit slut och det hade blivit mörkt mycket snabbare än vad jag trodde.
Till min stora förvåning hade jag gått vilse. Jag hade inte gått rakt igenom skogen så att det bara var att vända om, utan efter att stigen tog slut hade jag fått gått omvägar för att undvika sankmark och stora stenar. När jag väl tittade mig omkring kunde jag inte avgöra vart jag kom ifrån. Med tanke på att jag hade så bråttom ut ur huset hade jag självklart glömt min mobil hemma på köksbordet.
Det började bli lite kyligt och jag kände hur kroppen började tappa energi. Efter att jag gått runt i skogen och försökt hitta min stig som jag några timmar tidigare av misstag gått in på. Det började även blir kallare och kallare ju senare det blev på kvällen. Skulle jag gissa var klockan runt halv ett.
Tillslut var jag så trött att jag la mig under en stor ät gran. Jag var tydligen inte ensam om den platsen med tanke på alla spindelnät som satt vävt mellan grenarna. Jag låg och tänkte på hur morgondagen skulle bli, om jag ens skulle hitta hem eller om jag skulle fortsätta virra runt ensam i skogen.
Det sista jag minns innan jag somnade var att min mage kurrade något fruktansvärt, jag var så hungrig.
När jag vaknade hade det fortfarande inte blivit ljust än. Jag hade nog bara sovit ett par timmar innan jag vaknade av att grenar knäcktes en bit bort. Hjärtat slog fortare och mina tankar stannade på att det kunde vara en björn eller kanske en älg som kom allt närmare. Nervöst kröp jag ihop så mycket jag kunde och så försiktigt som gick att inte djuret skulle höra mig. När djuret kom allt närmare kunde jag höra konstiga läten som var väldigt låga och likt människoröster. Inte kan väll djur prata, tänkte jag för mig själv.
Jag blundade för att försöka försvinna från platsen där jag satt alldeles ihopkrupen och bara öppna ögonen för att vara hemma i min varma säng.
När jag väl öppnat ögonen står en litet grupp människor framför mig. Dom var ungefär i samma höjd som en linjal.
Dom var fem stycken. En lite fetare som gick och tuggade på en grankotte. Två såg precis likadana ut, en hade en mörkgrön pinne som jag inte kunde placera till någon speciell växt och den femte var en lite kortare och ljus hårig flicka.
Dom kollade på mig med konstiga miner. Den lilla mannen med den gröna pinnen pekade mot min dragkedja och sa sedan ”huh”. Vad det betydde kunde jag inte förstå riktigt men vad jag visste var att dem inte kunde utgöra något större hot. Dom bar inga vapen och dem hade heller inga vassa klor eller liknande som skulle kunna skada mig. Efter att mannen med pinnen sagt ”huh” en gång till bestämde jag mig för att säga mitt namn lika oförstående som han. ”Helene”, sa jag tydligt och pekade med fingret mot mig själv.
Flickan som var med dem äldre männen fnittrade till och en av tvillingarna som stod orörda gömde henne bakom sig. Den fetare lilla skogsmannen stod fortfarande och tuggade på sin grankotte medans han granskade mig noggrant med sina små grisögon. Då mannen med pinnen gick några steg bakåt och fortsatte att granska mig med nu intressant blick viftade med pinnen att jag skulle komma ut från mig gömställe. Alla de små människorna backade och lät mig komma fram.
Dem såg förvånade ut och frågade sen med tydlig svenska, ”kan du hjälpa oss med en sak?”, sa mannen med pinnen. Jag blev stum när jag då fick veta att dem kunde prata svenska så jag svarade ”Det kanske jag kan, men det beror på vad det är”.
Den feta hade nu tuggat klart på sin grankotte och kastade sedan iväg den. Jag märkte att dem här små människorna var vänliga och jag bestämde mig för att följa med dem till sitt ställe. Det dem ville var att jag skulle hjälpa dem med en gren som hade ramlat ner framför ingången till deras lilla hål i marken. Jag lyfte bort den utan problem och dem var tacksamma för min hjälpsamhet. Jag frågade då om dem visste vart vägen var så jag kunde hitta hem igen. Men glada miner såg dem på varandra och började sedan traska åt ett håll jag inte alls kunde gissa var den rätta vägen. När vi hittat fram till vägen tackade jag dem för hjälpen och lovade dem att inte berätta för någon om dem och deras folk.
Skriven av Cajsa Cedergren MPB6 -08
Jag tog på mig mina joggingskor och smällde igen dörren efter mig. Vinden stod stilla i trädtopparna och det enda jag hörde var ljudet av mina skor som i jämn takt trycktes mot marken när jag tog steg för steg, bort från all ilska och bort från mamma. När jag gått en bit slutade grusvägen och den hårda asfalten ersatte den mjukare grusvägen.
Utan att tänka mig för går jag tills jag möts av en stig som leder in i skogen. Luften var lättare och underlaget var betydligt mjukare än asfalten.
Jag gick och hade tankarna långt borta. Tänkte på allt som hade hänt i livet och varför jag och min mamma egentligen bråkade.
Tillslut hade stigen tagit slut och det hade blivit mörkt mycket snabbare än vad jag trodde.
Till min stora förvåning hade jag gått vilse. Jag hade inte gått rakt igenom skogen så att det bara var att vända om, utan efter att stigen tog slut hade jag fått gått omvägar för att undvika sankmark och stora stenar. När jag väl tittade mig omkring kunde jag inte avgöra vart jag kom ifrån. Med tanke på att jag hade så bråttom ut ur huset hade jag självklart glömt min mobil hemma på köksbordet.
Det började bli lite kyligt och jag kände hur kroppen började tappa energi. Efter att jag gått runt i skogen och försökt hitta min stig som jag några timmar tidigare av misstag gått in på. Det började även blir kallare och kallare ju senare det blev på kvällen. Skulle jag gissa var klockan runt halv ett.
Tillslut var jag så trött att jag la mig under en stor ät gran. Jag var tydligen inte ensam om den platsen med tanke på alla spindelnät som satt vävt mellan grenarna. Jag låg och tänkte på hur morgondagen skulle bli, om jag ens skulle hitta hem eller om jag skulle fortsätta virra runt ensam i skogen.
Det sista jag minns innan jag somnade var att min mage kurrade något fruktansvärt, jag var så hungrig.
När jag vaknade hade det fortfarande inte blivit ljust än. Jag hade nog bara sovit ett par timmar innan jag vaknade av att grenar knäcktes en bit bort. Hjärtat slog fortare och mina tankar stannade på att det kunde vara en björn eller kanske en älg som kom allt närmare. Nervöst kröp jag ihop så mycket jag kunde och så försiktigt som gick att inte djuret skulle höra mig. När djuret kom allt närmare kunde jag höra konstiga läten som var väldigt låga och likt människoröster. Inte kan väll djur prata, tänkte jag för mig själv.
Jag blundade för att försöka försvinna från platsen där jag satt alldeles ihopkrupen och bara öppna ögonen för att vara hemma i min varma säng.
När jag väl öppnat ögonen står en litet grupp människor framför mig. Dom var ungefär i samma höjd som en linjal.
Dom var fem stycken. En lite fetare som gick och tuggade på en grankotte. Två såg precis likadana ut, en hade en mörkgrön pinne som jag inte kunde placera till någon speciell växt och den femte var en lite kortare och ljus hårig flicka.
Dom kollade på mig med konstiga miner. Den lilla mannen med den gröna pinnen pekade mot min dragkedja och sa sedan ”huh”. Vad det betydde kunde jag inte förstå riktigt men vad jag visste var att dem inte kunde utgöra något större hot. Dom bar inga vapen och dem hade heller inga vassa klor eller liknande som skulle kunna skada mig. Efter att mannen med pinnen sagt ”huh” en gång till bestämde jag mig för att säga mitt namn lika oförstående som han. ”Helene”, sa jag tydligt och pekade med fingret mot mig själv.
Flickan som var med dem äldre männen fnittrade till och en av tvillingarna som stod orörda gömde henne bakom sig. Den fetare lilla skogsmannen stod fortfarande och tuggade på sin grankotte medans han granskade mig noggrant med sina små grisögon. Då mannen med pinnen gick några steg bakåt och fortsatte att granska mig med nu intressant blick viftade med pinnen att jag skulle komma ut från mig gömställe. Alla de små människorna backade och lät mig komma fram.
Dem såg förvånade ut och frågade sen med tydlig svenska, ”kan du hjälpa oss med en sak?”, sa mannen med pinnen. Jag blev stum när jag då fick veta att dem kunde prata svenska så jag svarade ”Det kanske jag kan, men det beror på vad det är”.
Den feta hade nu tuggat klart på sin grankotte och kastade sedan iväg den. Jag märkte att dem här små människorna var vänliga och jag bestämde mig för att följa med dem till sitt ställe. Det dem ville var att jag skulle hjälpa dem med en gren som hade ramlat ner framför ingången till deras lilla hål i marken. Jag lyfte bort den utan problem och dem var tacksamma för min hjälpsamhet. Jag frågade då om dem visste vart vägen var så jag kunde hitta hem igen. Men glada miner såg dem på varandra och började sedan traska åt ett håll jag inte alls kunde gissa var den rätta vägen. När vi hittat fram till vägen tackade jag dem för hjälpen och lovade dem att inte berätta för någon om dem och deras folk.
Skriven av Cajsa Cedergren MPB6 -08
Äventyrsresan
Den här berättelsen handlar om Alvin. Alvin var en gång bara en liten pojke, en väldigt nyfiken pojke. Han gillade äventyr mer än någon annan i byn kallad Lillesand. Det är en liten avskild by som ligger långt från andra människor och byar.
Alvins far Morgan seglade ofta på haven. Morgans mor Bibbi var däremot alltid hemma och skötte hushållet. Hon tvättade, diskade, lagade mat medan Morgan var ute till sjöss med sin besättning och roade sig. Ibland tog han med sig en och annan fisk, men det hände inte alltför ofta. Alvin fick följa med sin far ut då och då, och det var det bästa han visste. De gångerna Alvin var med åkte det inte långt ut på havet, utan bara en liten bit. När Alvin inte fick följa med sin far stod han oftast och fäktades mot havet med sitt handgjorda träsvärd. Han ville så gärna bli som sin far. Stor, stark och modig. En riktig sjöman.
Åren gick och Alvin började tröttna på sitt liv. Han ville ha mer. Han var nu sjutton år, desperat efter kärlek och äventyr. I Lillesand finns det bara gamla eller nyfödda, ingen kärlek alls. Och det närmaste han kommer äventyr är trädgårdsarbete. Alvin känner redan alla byns invånare, det är ju bara ett 50-tal som bor där.
Och så en dag bestämde sig Alvin för att göra en resa, segla så långt han kunde. Bibbi blev upprörd för att hennes älskade son växt upp och blivit så stor och självständig. Hennes tårar föll när Alvin packade proviant och annat nödvändigt inför hans resa. Han fick låna sin farbrors skepp. Det är inte stort, men alldeles lagom för Alvin som skulle segla helt själv. Morgan såg på sin son och kände sig så stolt medan Alvin hissade segel och gav sig av.
Det var mulet och duggade en aning när han for fram över vattnet. Vinden susade genom hans öron. Alvin vände ansiktet mot himlen och tog emot en och annan vattendroppe med sitt leende. Han kände sig så lycklig och fri. Det luktade vatten, Alvins favoritlukt.
Plötsligt drog en storm ut. Duggandet blev till ösregn. Alvins lättnad över att vara på sjön gick över till oro. Han försökte styra sitt skepp till närmsta land, men istället drog han ännu längre ut till sjöss. Alvin stötte mot en våg och slog sitt huvud i en mast. Han for omkull och svimmade.
När han sen vaknade upp var huvudvärken det första han tänkte på. Det nästa som slog honom var att skeppet otroligt nog hade klarat sig och att han var strandsatt någonstans. Han gick för att kolla sig omkring på det märkliga stället. Alvin gick längst sandstranden och kollade sig omkring. Till sin förvånad upptäckte han att bladet på palmerna var svagt rosa, stenarna var formade som statyer och havet såg lila ut. Han trodde han hade fått fel på synen men han fortsatte tills han kom till sina egna fotspår. Han var på en ö mitt i ingenstans.
– Hur i hela friden kom jag hit? Frågade han sig själv
– Du drev i land med det konstiga fartyget. Svarade en djup avlägsen röst.
Alvin tittade sig förbluffat omkring och hans blick möttes av små små ögon som satt på en stenstaty.
- Välkommen till vår ö. Fortsatte den djupa rösten.
Det var en stenstaty som hade vaknat till liv och pratade med honom. Alvin hälsade vänligt tillbaka fast han inte förstod någonting. Statyn, som faktiskt hette Elmer, ropade till de andra statyerna att han var okej, att pojken inte var någon fara. Alvin tappade hakan när han såg 100-tals små och stora stenstatyer som började röra sig och hälsade glatt på honom. De blev så glada över att ha fått besök så de bjöd in honom till en fest senare på kvällen.
Innan det var dags för festen gick Alvin upp på sitt skepp och skulle göra i ordning sig. Han bytte kläder, badade bort svettlukten i havet, rakade bort sitt unga fjun på hakan och kammade sitt axellånga blonda hår. Sen gick han till festen en bit in i djungeln. Han var på glatt humör. Men när han kom fram möttes han av ett par statyer med spjut i sina knubbiga och stela händer. Bakom dom såg han en gryta full med grönsaker som skivades av ett par kvinnliga statyer. Alvin förstod vad som skulle hända och började såklart springa. Han rusade snabbt upp i sin båt och satte segel direkt. Sen styrde han ut till havs igen. Han har inte en aning om var han hamnat någonstans eftersom han svimmade och drev ur kurs förra gången. Han flyter förbi ett par öar till plötsligt,
- Hjälp mig! Hjälp mig någon!
Alvin satt genast kurs mot den ö som skriket kom ifrån.
- Hallå någon! Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Ropade den kvinnliga rösten högre och högre.
Han satte båten vid strandkanten på en mörk och dyster ö. Träden var döda och allt gräs var grått och torrt.
Skriket som kom från ett hål i marken. Alvin hoppade ner utan att tänka. Väl nere dunsade han in i ett klippblock. Han tände sin fackla och tittade sig omkring där nere i avgrunden. Han fick se en ung kvinna som satt fastbunden av ett par rötter som kom uppifrån. Alvin sa åt henne att hon inte skulle vara rädd, att det där skulle han fixa. Hon var glad över att äntligen vara räddad och berättade för Alvin vad hon hette. Hennes namn var Laura. Alvin smälte i hennes blick samtidigt som hon sa det.
- Laura, vilket vackert namn. Sa han.
- Tack. Vad heter du? Svarade hon generat.
- Alv.. Alvinn. Alvin! Rättade han sig.
- Haha, jaha, fnissade hon som gensvar.
Alvin sträckte sig så långt han kunde för att bränna upp rötterna som höll fast Laura.
- Nej, gör inte så! Skrek hon till.
- Varför inte? Frågade Alvin medan rötterna började brinna.
- Ånej, spring! Skrek Laura förskräckt.
Utan att tänka började Alvin stapla några stenar ovanpå varandra.
- Kom hit, skynda! Ropade han.
Och Laura skyndade sig att klättra upp. Det började mullra i marken när hon var uppe. Hela ön skakade. Upp ur hålet kom sedan Alvin och de snabbade sig till skeppet. När de satt segel var de i säkerhet. De flöt ut på havet igen. Stormen blåste upp än en gång och såklart slog Alvin emot en våg igen och slog sig i huvudet, igen.
Men den här gången vaknade han i sin säng. Och in i rummet kom Laura och gav honom en kyss. Det räckte med äventyr för honom. Han har fått det han ville ha. Kärlek och äventyr.
Alvins far Morgan seglade ofta på haven. Morgans mor Bibbi var däremot alltid hemma och skötte hushållet. Hon tvättade, diskade, lagade mat medan Morgan var ute till sjöss med sin besättning och roade sig. Ibland tog han med sig en och annan fisk, men det hände inte alltför ofta. Alvin fick följa med sin far ut då och då, och det var det bästa han visste. De gångerna Alvin var med åkte det inte långt ut på havet, utan bara en liten bit. När Alvin inte fick följa med sin far stod han oftast och fäktades mot havet med sitt handgjorda träsvärd. Han ville så gärna bli som sin far. Stor, stark och modig. En riktig sjöman.
Åren gick och Alvin började tröttna på sitt liv. Han ville ha mer. Han var nu sjutton år, desperat efter kärlek och äventyr. I Lillesand finns det bara gamla eller nyfödda, ingen kärlek alls. Och det närmaste han kommer äventyr är trädgårdsarbete. Alvin känner redan alla byns invånare, det är ju bara ett 50-tal som bor där.
Och så en dag bestämde sig Alvin för att göra en resa, segla så långt han kunde. Bibbi blev upprörd för att hennes älskade son växt upp och blivit så stor och självständig. Hennes tårar föll när Alvin packade proviant och annat nödvändigt inför hans resa. Han fick låna sin farbrors skepp. Det är inte stort, men alldeles lagom för Alvin som skulle segla helt själv. Morgan såg på sin son och kände sig så stolt medan Alvin hissade segel och gav sig av.
Det var mulet och duggade en aning när han for fram över vattnet. Vinden susade genom hans öron. Alvin vände ansiktet mot himlen och tog emot en och annan vattendroppe med sitt leende. Han kände sig så lycklig och fri. Det luktade vatten, Alvins favoritlukt.
Plötsligt drog en storm ut. Duggandet blev till ösregn. Alvins lättnad över att vara på sjön gick över till oro. Han försökte styra sitt skepp till närmsta land, men istället drog han ännu längre ut till sjöss. Alvin stötte mot en våg och slog sitt huvud i en mast. Han for omkull och svimmade.
När han sen vaknade upp var huvudvärken det första han tänkte på. Det nästa som slog honom var att skeppet otroligt nog hade klarat sig och att han var strandsatt någonstans. Han gick för att kolla sig omkring på det märkliga stället. Alvin gick längst sandstranden och kollade sig omkring. Till sin förvånad upptäckte han att bladet på palmerna var svagt rosa, stenarna var formade som statyer och havet såg lila ut. Han trodde han hade fått fel på synen men han fortsatte tills han kom till sina egna fotspår. Han var på en ö mitt i ingenstans.
– Hur i hela friden kom jag hit? Frågade han sig själv
– Du drev i land med det konstiga fartyget. Svarade en djup avlägsen röst.
Alvin tittade sig förbluffat omkring och hans blick möttes av små små ögon som satt på en stenstaty.
- Välkommen till vår ö. Fortsatte den djupa rösten.
Det var en stenstaty som hade vaknat till liv och pratade med honom. Alvin hälsade vänligt tillbaka fast han inte förstod någonting. Statyn, som faktiskt hette Elmer, ropade till de andra statyerna att han var okej, att pojken inte var någon fara. Alvin tappade hakan när han såg 100-tals små och stora stenstatyer som började röra sig och hälsade glatt på honom. De blev så glada över att ha fått besök så de bjöd in honom till en fest senare på kvällen.
Innan det var dags för festen gick Alvin upp på sitt skepp och skulle göra i ordning sig. Han bytte kläder, badade bort svettlukten i havet, rakade bort sitt unga fjun på hakan och kammade sitt axellånga blonda hår. Sen gick han till festen en bit in i djungeln. Han var på glatt humör. Men när han kom fram möttes han av ett par statyer med spjut i sina knubbiga och stela händer. Bakom dom såg han en gryta full med grönsaker som skivades av ett par kvinnliga statyer. Alvin förstod vad som skulle hända och började såklart springa. Han rusade snabbt upp i sin båt och satte segel direkt. Sen styrde han ut till havs igen. Han har inte en aning om var han hamnat någonstans eftersom han svimmade och drev ur kurs förra gången. Han flyter förbi ett par öar till plötsligt,
- Hjälp mig! Hjälp mig någon!
Alvin satt genast kurs mot den ö som skriket kom ifrån.
- Hallå någon! Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Ropade den kvinnliga rösten högre och högre.
Han satte båten vid strandkanten på en mörk och dyster ö. Träden var döda och allt gräs var grått och torrt.
Skriket som kom från ett hål i marken. Alvin hoppade ner utan att tänka. Väl nere dunsade han in i ett klippblock. Han tände sin fackla och tittade sig omkring där nere i avgrunden. Han fick se en ung kvinna som satt fastbunden av ett par rötter som kom uppifrån. Alvin sa åt henne att hon inte skulle vara rädd, att det där skulle han fixa. Hon var glad över att äntligen vara räddad och berättade för Alvin vad hon hette. Hennes namn var Laura. Alvin smälte i hennes blick samtidigt som hon sa det.
- Laura, vilket vackert namn. Sa han.
- Tack. Vad heter du? Svarade hon generat.
- Alv.. Alvinn. Alvin! Rättade han sig.
- Haha, jaha, fnissade hon som gensvar.
Alvin sträckte sig så långt han kunde för att bränna upp rötterna som höll fast Laura.
- Nej, gör inte så! Skrek hon till.
- Varför inte? Frågade Alvin medan rötterna började brinna.
- Ånej, spring! Skrek Laura förskräckt.
Utan att tänka började Alvin stapla några stenar ovanpå varandra.
- Kom hit, skynda! Ropade han.
Och Laura skyndade sig att klättra upp. Det började mullra i marken när hon var uppe. Hela ön skakade. Upp ur hålet kom sedan Alvin och de snabbade sig till skeppet. När de satt segel var de i säkerhet. De flöt ut på havet igen. Stormen blåste upp än en gång och såklart slog Alvin emot en våg igen och slog sig i huvudet, igen.
Men den här gången vaknade han i sin säng. Och in i rummet kom Laura och gav honom en kyss. Det räckte med äventyr för honom. Han har fått det han ville ha. Kärlek och äventyr.
Strandsatt i Öknen
Flyglöjtnant Mickelsen drog hårt i spaken. Tryckmätare och varningslampor blinkade och tjöt och pep oroande överallt i cockpiten. Hans plan hade blivit beskjutet, och en av de bakre vingarna och motorn hade träffats. Det var egentligen lönlöst att dra i spaken. Han skulle störta, hur han är gjorde i det läget. Bam.
Han vaknade med ett ryck. Han stirrade rakt upp i en klarblå himmel. Solen sken starkt. Han vände på sig och såg sitt rykande plan med nosen nerborrat i marken. Det en gång vinröda planet var nu täckt i sot och kulhål och var nu alltför skadat för att kunna reparera. Med mindre möda reste Mickelsen på sig och försökte komma underfund med situationen, var han var och vad han kunde göra åt saken. Det han möttes av gjorde honom inte speciellt glad i hågen. Till vänster om hans plan fanns en sanddyn, i vilkets skuggsida han hade legat i. Till höger fanns sand i ett platt och kargt landskap. Bakom honom fanns det ännu mer sand. Bortom andra sidan av sanddynen fanns aningen mer variation på landskapet, fast det var ändå ännu mer sand.
Han var fast i en öken. Han satte sig ner i sanden och undrade vad han skulle göra. Utan vatten var han så gott som död i den stekande solen. Han blickade bort mot sitt plan. Han kom på att han hade lite proviant däri, om det inte förstörts i krashen. Och kanske några liter vatten om han hade tur. Med vacklande steg gick han bort mot sin nerskjutna luftfarkost och försökte att öppna sidoluckan. Den satt hårt och hade nog fått sig en törn i nedslaget, men efter en stunds våldsamt öppnande gick luckan upp. Märkligt nog var det fortfarande svalt därinne. Mickelsen kröp in och började rota runt bland bråtet och spillrorna efter något användbart. Han kom ut ur planet med en del saker, bland annat en hammare, en tändare, ett paket kex som mirakulöst nog klarat sig, två flaskor vatten och en kantstött radio.
Han satte sig ner i skuggan av planet och försökte ignorera den lukten av bränsle och bränt smörjolja. Han tog en liten slurk vatten och försökte få radion i fungerande skick. Med delar av planets instrumentbräda lyckades han efter några timmar få liv i radion.
– SOS, SOS, det här är flyglöjtnant Mickelsen. Jag har blivit nedskjuten i öknen! Sa han i radion och hoppades på att centralen skulle höra det. Det sprakade till och en raspig röst som blandades ut i störningarna verkade svara på hans nödrop. Men han kunde inte höra vad det var.
– Upprepa, sa han.
Radion sprakade till igen, och rösten lät lite tydligare den här gången.
– Er… v… gö… sa… ådan?
– Upprepa!
– Seriöst, sa rösten klart utan några som helst störningar. Vad ligger du i sandlådan och bökar för?
Han slog upp sina ögon och fick se sin vän Johan. Han vinglade med huvudet åt sidorna för att se att han faktiskt låg där i sandlådan, tillsammans med en gul plastbil och några burkar öl.
– Det måsta ha gått rätt vilt till igår, va? Sa Johan och hjälpte honom upp.
– Johan, du kan aldrig gissa vilken trippad dröm jag hade.
De gick in till Erik och fixade frukost.
Skriven av S. Lyktberg. Nu är det slut. Du kan gå hem.
Han vaknade med ett ryck. Han stirrade rakt upp i en klarblå himmel. Solen sken starkt. Han vände på sig och såg sitt rykande plan med nosen nerborrat i marken. Det en gång vinröda planet var nu täckt i sot och kulhål och var nu alltför skadat för att kunna reparera. Med mindre möda reste Mickelsen på sig och försökte komma underfund med situationen, var han var och vad han kunde göra åt saken. Det han möttes av gjorde honom inte speciellt glad i hågen. Till vänster om hans plan fanns en sanddyn, i vilkets skuggsida han hade legat i. Till höger fanns sand i ett platt och kargt landskap. Bakom honom fanns det ännu mer sand. Bortom andra sidan av sanddynen fanns aningen mer variation på landskapet, fast det var ändå ännu mer sand.
Han var fast i en öken. Han satte sig ner i sanden och undrade vad han skulle göra. Utan vatten var han så gott som död i den stekande solen. Han blickade bort mot sitt plan. Han kom på att han hade lite proviant däri, om det inte förstörts i krashen. Och kanske några liter vatten om han hade tur. Med vacklande steg gick han bort mot sin nerskjutna luftfarkost och försökte att öppna sidoluckan. Den satt hårt och hade nog fått sig en törn i nedslaget, men efter en stunds våldsamt öppnande gick luckan upp. Märkligt nog var det fortfarande svalt därinne. Mickelsen kröp in och började rota runt bland bråtet och spillrorna efter något användbart. Han kom ut ur planet med en del saker, bland annat en hammare, en tändare, ett paket kex som mirakulöst nog klarat sig, två flaskor vatten och en kantstött radio.
Han satte sig ner i skuggan av planet och försökte ignorera den lukten av bränsle och bränt smörjolja. Han tog en liten slurk vatten och försökte få radion i fungerande skick. Med delar av planets instrumentbräda lyckades han efter några timmar få liv i radion.
– SOS, SOS, det här är flyglöjtnant Mickelsen. Jag har blivit nedskjuten i öknen! Sa han i radion och hoppades på att centralen skulle höra det. Det sprakade till och en raspig röst som blandades ut i störningarna verkade svara på hans nödrop. Men han kunde inte höra vad det var.
– Upprepa, sa han.
Radion sprakade till igen, och rösten lät lite tydligare den här gången.
– Er… v… gö… sa… ådan?
– Upprepa!
– Seriöst, sa rösten klart utan några som helst störningar. Vad ligger du i sandlådan och bökar för?
Han slog upp sina ögon och fick se sin vän Johan. Han vinglade med huvudet åt sidorna för att se att han faktiskt låg där i sandlådan, tillsammans med en gul plastbil och några burkar öl.
– Det måsta ha gått rätt vilt till igår, va? Sa Johan och hjälpte honom upp.
– Johan, du kan aldrig gissa vilken trippad dröm jag hade.
De gick in till Erik och fixade frukost.
Skriven av S. Lyktberg. Nu är det slut. Du kan gå hem.
Strandsatt
Vi var på väg med klassen till nya Zeeland. På vägen dit så satt jag och min bästa vän lisa.
Vi sov medans kaptenen sa i högtalarna att det var nått fel på planet och
att vi måste landa tidigare än vi trott, fast vi var över havet och land var inte i synhåll.
planets motor började haka och vi tappade höjd,
väldigt snabbt. Dom flesta hoppade ur planen och jag, lisa och några mer sov,
ingen sa något till oss, utan lät oss sova.
Jag vaknade upp av att jag hörde ett skrik längst fram i planet. Innan jag äns han reagera så hade vi krashat i vattnen.
Jag tog tag i lisa och såg en ö, i ögonvrån. Jag simmade dit med lisa och kom upp på land.
När lisa vaknade hade jag redan kollar mig runt och insett att vi var strandsatt på en öde ö. Lisa frågade vad som hänt och jag berättade, hon var i total chock. Jag sa till henne att jag inte sett någon annan av våra vänner, vi var helt ensamma.
Senare på kvällen så tände vi en eld, och värmde oss. Vi somnade intill eldens varma lågor.
Under natten hörde lisa något underligt från skogen, men hon trodde att de var nån där så hon väckte mig och sa att jag skulle kolla vad det var. Men jag sa att det säkert var ett litet djur bara, så hon somnade om, men ett litet djur var det inte.
Det var något jag inte kan beskriva mer än, män med hästkroppar. Dom bandfast oss och tog oss till deras hem, som var på andra sidan ön. Dom bandfast oss och frågade ut oss om vad vi gjorde där, dom håll oss fångar i 10 dagar,
vi lyckades rymma. Vi sprang tillbaka till stranden, gömde oss i en grotta och hoppades att vi inte skulle bli hittade.
dagen efter så gjorde vi en flotta som bara skulle hålla en av oss, men vi skickade ut den med eld på och våra kläder, så att som här varelserna skulle tro vi var där. Så som inte skulle komma efter oss mer.
När dag 20 kom, så såg vi en båt i horisonten som kom allt närmare oss. Vi gick ner i vattnet och väntade på att dom skulle se oss.
det tog dom en timme att hitta oss, vi fick höra att några som överlevt, hade simmat flera mil för att hämta hjälp. Några hade drunktnat och blivit uppätna på vägen. Men några klarade sig, som log i sjukhus i 2 veckor innan dom kunde börja leta efter oss.
så 1 vecka senare kom vi hem på flygplatsen, glada att vara hemma på land och tillbaka till det normala.
Vi sov medans kaptenen sa i högtalarna att det var nått fel på planet och
att vi måste landa tidigare än vi trott, fast vi var över havet och land var inte i synhåll.
planets motor började haka och vi tappade höjd,
väldigt snabbt. Dom flesta hoppade ur planen och jag, lisa och några mer sov,
ingen sa något till oss, utan lät oss sova.
Jag vaknade upp av att jag hörde ett skrik längst fram i planet. Innan jag äns han reagera så hade vi krashat i vattnen.
Jag tog tag i lisa och såg en ö, i ögonvrån. Jag simmade dit med lisa och kom upp på land.
När lisa vaknade hade jag redan kollar mig runt och insett att vi var strandsatt på en öde ö. Lisa frågade vad som hänt och jag berättade, hon var i total chock. Jag sa till henne att jag inte sett någon annan av våra vänner, vi var helt ensamma.
Senare på kvällen så tände vi en eld, och värmde oss. Vi somnade intill eldens varma lågor.
Under natten hörde lisa något underligt från skogen, men hon trodde att de var nån där så hon väckte mig och sa att jag skulle kolla vad det var. Men jag sa att det säkert var ett litet djur bara, så hon somnade om, men ett litet djur var det inte.
Det var något jag inte kan beskriva mer än, män med hästkroppar. Dom bandfast oss och tog oss till deras hem, som var på andra sidan ön. Dom bandfast oss och frågade ut oss om vad vi gjorde där, dom håll oss fångar i 10 dagar,
vi lyckades rymma. Vi sprang tillbaka till stranden, gömde oss i en grotta och hoppades att vi inte skulle bli hittade.
dagen efter så gjorde vi en flotta som bara skulle hålla en av oss, men vi skickade ut den med eld på och våra kläder, så att som här varelserna skulle tro vi var där. Så som inte skulle komma efter oss mer.
När dag 20 kom, så såg vi en båt i horisonten som kom allt närmare oss. Vi gick ner i vattnet och väntade på att dom skulle se oss.
det tog dom en timme att hitta oss, vi fick höra att några som överlevt, hade simmat flera mil för att hämta hjälp. Några hade drunktnat och blivit uppätna på vägen. Men några klarade sig, som log i sjukhus i 2 veckor innan dom kunde börja leta efter oss.
så 1 vecka senare kom vi hem på flygplatsen, glada att vara hemma på land och tillbaka till det normala.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)