Skogsfolket

Det var på kvällen som jag hade bråkat med min mamma. Jag var så arg att jag var tvungen att går ut och gå för att bli av med min ilska. Det var en ganska varm höstkväll då det fortfarande var ljust ute men solen var på väg ner bakom träden.
Jag tog på mig mina joggingskor och smällde igen dörren efter mig. Vinden stod stilla i trädtopparna och det enda jag hörde var ljudet av mina skor som i jämn takt trycktes mot marken när jag tog steg för steg, bort från all ilska och bort från mamma. När jag gått en bit slutade grusvägen och den hårda asfalten ersatte den mjukare grusvägen.
Utan att tänka mig för går jag tills jag möts av en stig som leder in i skogen. Luften var lättare och underlaget var betydligt mjukare än asfalten.
Jag gick och hade tankarna långt borta. Tänkte på allt som hade hänt i livet och varför jag och min mamma egentligen bråkade.
Tillslut hade stigen tagit slut och det hade blivit mörkt mycket snabbare än vad jag trodde.
Till min stora förvåning hade jag gått vilse. Jag hade inte gått rakt igenom skogen så att det bara var att vända om, utan efter att stigen tog slut hade jag fått gått omvägar för att undvika sankmark och stora stenar. När jag väl tittade mig omkring kunde jag inte avgöra vart jag kom ifrån. Med tanke på att jag hade så bråttom ut ur huset hade jag självklart glömt min mobil hemma på köksbordet.
Det började bli lite kyligt och jag kände hur kroppen började tappa energi. Efter att jag gått runt i skogen och försökt hitta min stig som jag några timmar tidigare av misstag gått in på. Det började även blir kallare och kallare ju senare det blev på kvällen. Skulle jag gissa var klockan runt halv ett.
Tillslut var jag så trött att jag la mig under en stor ät gran. Jag var tydligen inte ensam om den platsen med tanke på alla spindelnät som satt vävt mellan grenarna. Jag låg och tänkte på hur morgondagen skulle bli, om jag ens skulle hitta hem eller om jag skulle fortsätta virra runt ensam i skogen.
Det sista jag minns innan jag somnade var att min mage kurrade något fruktansvärt, jag var så hungrig.

När jag vaknade hade det fortfarande inte blivit ljust än. Jag hade nog bara sovit ett par timmar innan jag vaknade av att grenar knäcktes en bit bort. Hjärtat slog fortare och mina tankar stannade på att det kunde vara en björn eller kanske en älg som kom allt närmare. Nervöst kröp jag ihop så mycket jag kunde och så försiktigt som gick att inte djuret skulle höra mig. När djuret kom allt närmare kunde jag höra konstiga läten som var väldigt låga och likt människoröster. Inte kan väll djur prata, tänkte jag för mig själv.
Jag blundade för att försöka försvinna från platsen där jag satt alldeles ihopkrupen och bara öppna ögonen för att vara hemma i min varma säng.
När jag väl öppnat ögonen står en litet grupp människor framför mig. Dom var ungefär i samma höjd som en linjal.
Dom var fem stycken. En lite fetare som gick och tuggade på en grankotte. Två såg precis likadana ut, en hade en mörkgrön pinne som jag inte kunde placera till någon speciell växt och den femte var en lite kortare och ljus hårig flicka.
Dom kollade på mig med konstiga miner. Den lilla mannen med den gröna pinnen pekade mot min dragkedja och sa sedan ”huh”. Vad det betydde kunde jag inte förstå riktigt men vad jag visste var att dem inte kunde utgöra något större hot. Dom bar inga vapen och dem hade heller inga vassa klor eller liknande som skulle kunna skada mig. Efter att mannen med pinnen sagt ”huh” en gång till bestämde jag mig för att säga mitt namn lika oförstående som han. ”Helene”, sa jag tydligt och pekade med fingret mot mig själv.
Flickan som var med dem äldre männen fnittrade till och en av tvillingarna som stod orörda gömde henne bakom sig. Den fetare lilla skogsmannen stod fortfarande och tuggade på sin grankotte medans han granskade mig noggrant med sina små grisögon. Då mannen med pinnen gick några steg bakåt och fortsatte att granska mig med nu intressant blick viftade med pinnen att jag skulle komma ut från mig gömställe. Alla de små människorna backade och lät mig komma fram.
Dem såg förvånade ut och frågade sen med tydlig svenska, ”kan du hjälpa oss med en sak?”, sa mannen med pinnen. Jag blev stum när jag då fick veta att dem kunde prata svenska så jag svarade ”Det kanske jag kan, men det beror på vad det är”.
Den feta hade nu tuggat klart på sin grankotte och kastade sedan iväg den. Jag märkte att dem här små människorna var vänliga och jag bestämde mig för att följa med dem till sitt ställe. Det dem ville var att jag skulle hjälpa dem med en gren som hade ramlat ner framför ingången till deras lilla hål i marken. Jag lyfte bort den utan problem och dem var tacksamma för min hjälpsamhet. Jag frågade då om dem visste vart vägen var så jag kunde hitta hem igen. Men glada miner såg dem på varandra och började sedan traska åt ett håll jag inte alls kunde gissa var den rätta vägen. När vi hittat fram till vägen tackade jag dem för hjälpen och lovade dem att inte berätta för någon om dem och deras folk.


Skriven av Cajsa Cedergren MPB6 -08