Strandsatt i Öknen

Flyglöjtnant Mickelsen drog hårt i spaken. Tryckmätare och varningslampor blinkade och tjöt och pep oroande överallt i cockpiten. Hans plan hade blivit beskjutet, och en av de bakre vingarna och motorn hade träffats. Det var egentligen lönlöst att dra i spaken. Han skulle störta, hur han är gjorde i det läget. Bam.
Han vaknade med ett ryck. Han stirrade rakt upp i en klarblå himmel. Solen sken starkt. Han vände på sig och såg sitt rykande plan med nosen nerborrat i marken. Det en gång vinröda planet var nu täckt i sot och kulhål och var nu alltför skadat för att kunna reparera. Med mindre möda reste Mickelsen på sig och försökte komma underfund med situationen, var han var och vad han kunde göra åt saken. Det han möttes av gjorde honom inte speciellt glad i hågen. Till vänster om hans plan fanns en sanddyn, i vilkets skuggsida han hade legat i. Till höger fanns sand i ett platt och kargt landskap. Bakom honom fanns det ännu mer sand. Bortom andra sidan av sanddynen fanns aningen mer variation på landskapet, fast det var ändå ännu mer sand.
Han var fast i en öken. Han satte sig ner i sanden och undrade vad han skulle göra. Utan vatten var han så gott som död i den stekande solen. Han blickade bort mot sitt plan. Han kom på att han hade lite proviant däri, om det inte förstörts i krashen. Och kanske några liter vatten om han hade tur. Med vacklande steg gick han bort mot sin nerskjutna luftfarkost och försökte att öppna sidoluckan. Den satt hårt och hade nog fått sig en törn i nedslaget, men efter en stunds våldsamt öppnande gick luckan upp. Märkligt nog var det fortfarande svalt därinne. Mickelsen kröp in och började rota runt bland bråtet och spillrorna efter något användbart. Han kom ut ur planet med en del saker, bland annat en hammare, en tändare, ett paket kex som mirakulöst nog klarat sig, två flaskor vatten och en kantstött radio.
Han satte sig ner i skuggan av planet och försökte ignorera den lukten av bränsle och bränt smörjolja. Han tog en liten slurk vatten och försökte få radion i fungerande skick. Med delar av planets instrumentbräda lyckades han efter några timmar få liv i radion.
– SOS, SOS, det här är flyglöjtnant Mickelsen. Jag har blivit nedskjuten i öknen! Sa han i radion och hoppades på att centralen skulle höra det. Det sprakade till och en raspig röst som blandades ut i störningarna verkade svara på hans nödrop. Men han kunde inte höra vad det var.
– Upprepa, sa han.
Radion sprakade till igen, och rösten lät lite tydligare den här gången.
– Er… v… gö… sa… ådan?
– Upprepa!
– Seriöst, sa rösten klart utan några som helst störningar. Vad ligger du i sandlådan och bökar för?
Han slog upp sina ögon och fick se sin vän Johan. Han vinglade med huvudet åt sidorna för att se att han faktiskt låg där i sandlådan, tillsammans med en gul plastbil och några burkar öl.
– Det måsta ha gått rätt vilt till igår, va? Sa Johan och hjälpte honom upp.
– Johan, du kan aldrig gissa vilken trippad dröm jag hade.
De gick in till Erik och fixade frukost.


Skriven av S. Lyktberg. Nu är det slut. Du kan gå hem.