Äventyrsresan

Den här berättelsen handlar om Alvin. Alvin var en gång bara en liten pojke, en väldigt nyfiken pojke. Han gillade äventyr mer än någon annan i byn kallad Lillesand. Det är en liten avskild by som ligger långt från andra människor och byar.
Alvins far Morgan seglade ofta på haven. Morgans mor Bibbi var däremot alltid hemma och skötte hushållet. Hon tvättade, diskade, lagade mat medan Morgan var ute till sjöss med sin besättning och roade sig. Ibland tog han med sig en och annan fisk, men det hände inte alltför ofta. Alvin fick följa med sin far ut då och då, och det var det bästa han visste. De gångerna Alvin var med åkte det inte långt ut på havet, utan bara en liten bit. När Alvin inte fick följa med sin far stod han oftast och fäktades mot havet med sitt handgjorda träsvärd. Han ville så gärna bli som sin far. Stor, stark och modig. En riktig sjöman.
Åren gick och Alvin började tröttna på sitt liv. Han ville ha mer. Han var nu sjutton år, desperat efter kärlek och äventyr. I Lillesand finns det bara gamla eller nyfödda, ingen kärlek alls. Och det närmaste han kommer äventyr är trädgårdsarbete. Alvin känner redan alla byns invånare, det är ju bara ett 50-tal som bor där.
Och så en dag bestämde sig Alvin för att göra en resa, segla så långt han kunde. Bibbi blev upprörd för att hennes älskade son växt upp och blivit så stor och självständig. Hennes tårar föll när Alvin packade proviant och annat nödvändigt inför hans resa. Han fick låna sin farbrors skepp. Det är inte stort, men alldeles lagom för Alvin som skulle segla helt själv. Morgan såg på sin son och kände sig så stolt medan Alvin hissade segel och gav sig av.
Det var mulet och duggade en aning när han for fram över vattnet. Vinden susade genom hans öron. Alvin vände ansiktet mot himlen och tog emot en och annan vattendroppe med sitt leende. Han kände sig så lycklig och fri. Det luktade vatten, Alvins favoritlukt.
Plötsligt drog en storm ut. Duggandet blev till ösregn. Alvins lättnad över att vara på sjön gick över till oro. Han försökte styra sitt skepp till närmsta land, men istället drog han ännu längre ut till sjöss. Alvin stötte mot en våg och slog sitt huvud i en mast. Han for omkull och svimmade.
När han sen vaknade upp var huvudvärken det första han tänkte på. Det nästa som slog honom var att skeppet otroligt nog hade klarat sig och att han var strandsatt någonstans. Han gick för att kolla sig omkring på det märkliga stället. Alvin gick längst sandstranden och kollade sig omkring. Till sin förvånad upptäckte han att bladet på palmerna var svagt rosa, stenarna var formade som statyer och havet såg lila ut. Han trodde han hade fått fel på synen men han fortsatte tills han kom till sina egna fotspår. Han var på en ö mitt i ingenstans.
– Hur i hela friden kom jag hit? Frågade han sig själv
– Du drev i land med det konstiga fartyget. Svarade en djup avlägsen röst.
Alvin tittade sig förbluffat omkring och hans blick möttes av små små ögon som satt på en stenstaty.
- Välkommen till vår ö. Fortsatte den djupa rösten.
Det var en stenstaty som hade vaknat till liv och pratade med honom. Alvin hälsade vänligt tillbaka fast han inte förstod någonting. Statyn, som faktiskt hette Elmer, ropade till de andra statyerna att han var okej, att pojken inte var någon fara. Alvin tappade hakan när han såg 100-tals små och stora stenstatyer som började röra sig och hälsade glatt på honom. De blev så glada över att ha fått besök så de bjöd in honom till en fest senare på kvällen.
Innan det var dags för festen gick Alvin upp på sitt skepp och skulle göra i ordning sig. Han bytte kläder, badade bort svettlukten i havet, rakade bort sitt unga fjun på hakan och kammade sitt axellånga blonda hår. Sen gick han till festen en bit in i djungeln. Han var på glatt humör. Men när han kom fram möttes han av ett par statyer med spjut i sina knubbiga och stela händer. Bakom dom såg han en gryta full med grönsaker som skivades av ett par kvinnliga statyer. Alvin förstod vad som skulle hända och började såklart springa. Han rusade snabbt upp i sin båt och satte segel direkt. Sen styrde han ut till havs igen. Han har inte en aning om var han hamnat någonstans eftersom han svimmade och drev ur kurs förra gången. Han flyter förbi ett par öar till plötsligt,
- Hjälp mig! Hjälp mig någon!
Alvin satt genast kurs mot den ö som skriket kom ifrån.
- Hallå någon! Hjälp mig! Snälla, hjälp mig! Ropade den kvinnliga rösten högre och högre.
Han satte båten vid strandkanten på en mörk och dyster ö. Träden var döda och allt gräs var grått och torrt.
Skriket som kom från ett hål i marken. Alvin hoppade ner utan att tänka. Väl nere dunsade han in i ett klippblock. Han tände sin fackla och tittade sig omkring där nere i avgrunden. Han fick se en ung kvinna som satt fastbunden av ett par rötter som kom uppifrån. Alvin sa åt henne att hon inte skulle vara rädd, att det där skulle han fixa. Hon var glad över att äntligen vara räddad och berättade för Alvin vad hon hette. Hennes namn var Laura. Alvin smälte i hennes blick samtidigt som hon sa det.
- Laura, vilket vackert namn. Sa han.
- Tack. Vad heter du? Svarade hon generat.
- Alv.. Alvinn. Alvin! Rättade han sig.
- Haha, jaha, fnissade hon som gensvar.
Alvin sträckte sig så långt han kunde för att bränna upp rötterna som höll fast Laura.
- Nej, gör inte så! Skrek hon till.
- Varför inte? Frågade Alvin medan rötterna började brinna.
- Ånej, spring! Skrek Laura förskräckt.
Utan att tänka började Alvin stapla några stenar ovanpå varandra.
- Kom hit, skynda! Ropade han.
Och Laura skyndade sig att klättra upp. Det började mullra i marken när hon var uppe. Hela ön skakade. Upp ur hålet kom sedan Alvin och de snabbade sig till skeppet. När de satt segel var de i säkerhet. De flöt ut på havet igen. Stormen blåste upp än en gång och såklart slog Alvin emot en våg igen och slog sig i huvudet, igen.
Men den här gången vaknade han i sin säng. Och in i rummet kom Laura och gav honom en kyss. Det räckte med äventyr för honom. Han har fått det han ville ha. Kärlek och äventyr.