Strandsatt

Vi var på väg med klassen till nya Zeeland. På vägen dit så satt jag och min bästa vän lisa.
Vi sov medans kaptenen sa i högtalarna att det var nått fel på planet och
att vi måste landa tidigare än vi trott, fast vi var över havet och land var inte i synhåll.
planets motor började haka och vi tappade höjd,
väldigt snabbt. Dom flesta hoppade ur planen och jag, lisa och några mer sov,
ingen sa något till oss, utan lät oss sova.
Jag vaknade upp av att jag hörde ett skrik längst fram i planet. Innan jag äns han reagera så hade vi krashat i vattnen.
Jag tog tag i lisa och såg en ö, i ögonvrån. Jag simmade dit med lisa och kom upp på land.
När lisa vaknade hade jag redan kollar mig runt och insett att vi var strandsatt på en öde ö. Lisa frågade vad som hänt och jag berättade, hon var i total chock. Jag sa till henne att jag inte sett någon annan av våra vänner, vi var helt ensamma.
Senare på kvällen så tände vi en eld, och värmde oss. Vi somnade intill eldens varma lågor.
Under natten hörde lisa något underligt från skogen, men hon trodde att de var nån där så hon väckte mig och sa att jag skulle kolla vad det var. Men jag sa att det säkert var ett litet djur bara, så hon somnade om, men ett litet djur var det inte.
Det var något jag inte kan beskriva mer än, män med hästkroppar. Dom bandfast oss och tog oss till deras hem, som var på andra sidan ön. Dom bandfast oss och frågade ut oss om vad vi gjorde där, dom håll oss fångar i 10 dagar,
vi lyckades rymma. Vi sprang tillbaka till stranden, gömde oss i en grotta och hoppades att vi inte skulle bli hittade.
dagen efter så gjorde vi en flotta som bara skulle hålla en av oss, men vi skickade ut den med eld på och våra kläder, så att som här varelserna skulle tro vi var där. Så som inte skulle komma efter oss mer.

När dag 20 kom, så såg vi en båt i horisonten som kom allt närmare oss. Vi gick ner i vattnet och väntade på att dom skulle se oss.
det tog dom en timme att hitta oss, vi fick höra att några som överlevt, hade simmat flera mil för att hämta hjälp. Några hade drunktnat och blivit uppätna på vägen. Men några klarade sig, som log i sjukhus i 2 veckor innan dom kunde börja leta efter oss.
så 1 vecka senare kom vi hem på flygplatsen, glada att vara hemma på land och tillbaka till det normala.