På kvällen somnade han, efter en kopp te och han var så trött så han trodde att han skulle somna direkt. Och det gjorde han, men han hade en så konstig dröm.
Han var i en rökig stad, allt var mörkt, men det kan ha varit natt också, drömmar är ju ganska diffusa.
Han var där helt ensam, och det ekade så fort han rörde sig.
Han gick runt en stund, och ett skrapande ljud förföljde honom, det fanns definitivt något inne i de deprimerande byggnaderna som bevakade honom.
Efter en utforskande promenad var han tillbaka på exakt samma ställe, och någon skrek åt honom med en elak röst, som egentligen inte hade något direkt tonfall.
”Vad gör du här, vad vill du oss?”
En gestalt, en grön, blodig, trasig, men så otroligt vacker människor kom ut ur skuggorna och ställde sig ungefär tre meter ifrån honom. Hon iakttog honom noga med sina röda ögon, och hennes svarta hår var långt, och väldigt fint och helt jämfört med hennes förstörda kropp. Hon hade bara några trasor på sig, det hade säkerligen en gång varit kläder men nu var hon nästan halvnaken. Det såg ut som att trasorna skulle ramla av henne när som helst.
”Jag… jag vet inte, jag vet inte hur jag hamnade här.”
”Då borde du ta reda på det. Vi tycker inte om främmande”, och fler av dessa zombieliknande varelserna dök upp runt omkring honom och han kände sig väldigt hotat, fast de inte gjorde något annat än att bara stå där och titta frågande på honom.
Plötsligt blev allt svart och i nästa ögonblick var dem på en kyrkogård, en dyster sådan, det var fullmåne och alla gravstenarna hade vält över till sidan.
”Det här är de dödas land. Vad gör du här, du som fortfarande är levande?”
”Jag vet fortfarande inte hur jag hamnade här! Jag vet inte vad jag gör här och jag vill komma tillbaka hem!”, skrek han förtvivlat.
Så vaknade han, men jag han inte hemma utan i en grav och jorden låg tätt runt honom, men han kvävdes inte, han tog inte ens några andetag, det behövde han inte. Han kände sig trött och dåsig. Och han var kall, men frös inte.
Han vickade lite på tårna och all jord försvann, jag var på samma kyrkogård som jag varit i min dröm, och nu stod det mystiska människorna runt omkring mig.
”Välkomna” sa de och log ett kallt leende. ”Du är nu en av oss.”